Jag har under sommaren funderat mycket över allt jag minns att jag varit med om i mitt liv.

För att kunna se de bra med de måste jag avvärka alla dåliga stunder, dra lärdom av de och försöka att gå vidare.

Sedan måste man jag se de som va bra med de hela, de fina, de positiva.

Man är ganska duktig på att inte kunna se de och glömma de och klaga.

Jag vet att jag för tillfället inte alls lever som jag kanske hade velat leva.

Om sanningen ska fram och den skäms jag inte för så hade jag inte velat bo hemma och framförallt hade jag inte velat att jag och pappa till mitt barn bor isär och inte ens är tillsammans.

Tror inte någon egentligen vill ha de så.

Men idag kan jag tyvärr inte göra så mycket åt de även om jag hade velat.

Så hur ser de ut då?

Jag vet idag att jag inte kan sitta och sukta för evigt.

Man får försöka gå vidare.

Jag vet åt vilket håll jag vill gå till att börja med.

Jag vet att jag ska kämpa för Penelopé och mig och för att vi två ska kunna få ett bra liv tillsammans.

De är de ända jag försöker bry mig om!